Le what

Igår rullade jag runt på det smutsiga golvet på Harrys (efter att hockeybratsen gjort stämningen allt för obehalig på frappé). Sen ville jag bara prata franska med Kristoffer som bor i Paris när han inte är hemma och firar jul, och han sa (iof efter X antal enheter intag av alkohol) att jag hade potential, var en naturbegåvning och kunde mera än många fransmän. Så nu har både det ena och andra i mitt liv fallit på plats. På vägen hem fick jag stanna i Stadsparken ett tag för att må bättre och sen insåg jag att en stadspark kanske inte är bästa stället att vara på en sen natt och började med ynklig röst leta efter min bror. Jag hittade honom. Han skrattade åt min lugg. Varför blir alltid allting så extremt när man kommer hem? Ingen som vet, ingen som vet.

Idag har dagen fyllts av strosande i det vackra centrumet, julmusik, ihopspringande med tusen människor man nån gång känt och en del fikor med vänner man fortfarande känner. Planeringen inför juldagen är också spikad, det blir fylleslag hemma hos Lina som vanligt, med den enda regeln: man får inte kräkas i Linas brors säng. Det bådar gott. Over and out nu ska jag slappa framför kabeltvn.